Lycka finns inte
finns
kunde finnas
men du finns 
istället

Vill

När jag ur mitt rum ser,
genom mina persienner ler,
en värld utanför där.
En värld som ter
sig så mycket mer,
än vad den egentligen är.

Mitt liv är en bild,
en gårdagens spegelbild,
så färglös som så många fler.
Vill jag ha något nytt,
som från verkligheten flytt,
vill vara mer.

När dagen kommer ny,
när nyfödd sol gryr,
ska jag fly.
Jag vill inte dö,
i en konstgjord sjö,
av ett liv jag alltid kommer avsky.

Får inte drunkna,
kan inte sjunka,
måste leva på nytt.

En dag

Skorna knarrar mot asfalten där jag går gatan fram. Solen skiner mig i ansiktet, och jag går förblindad fram på känsla, utan rädsla att gå in i någon mötande. Vägen framåt tar ett tvärt slut, och jag svänger höger in på en sidogata, och fortsätter gå. Över den blåa himlen cirklar svalorna lekfullt, och bland träden kvittrar andra fåglar för full hals. Runt mig går människor i dina dagliga bestyr, och har för fullt upp med sin egen värld för att ens märka mig. Jag är bara en del av allmänheten, bara en del av världsalltet. Men jag är det enda som är på riktigt, för resten är en dröm.

Vi gick i ettan, eller så var det sexårs. Det var under ett träd, ett pilträd, som dagen var, som solen sken, för resten av världen var grå och molnig. Han log, och jag log, vi var barn, och världen var en glad plats. Runt pilträdet var en cirkulär bänk, byggd så att man kunde luta ryggen mot trädstammen, och känna hur det andades. Under bänken fanns grus hårt trampat, och under gruset fanns underjorden, historien och det förflutna. Men dagen var ny, och vi hade ingen mening, vi bara var. Vi skrattade, vi pratade avslappnat som bara barn kan göra.

På bänken satt vi, och som samtalet gick framåt rörde vi oss långsamt runt trädet i samtalets takt. Vi hoppade där vi satt, och som studsbollar rörde vi oss i sidled, för det var så leken var konstruerad. Likt barns syn på livet hade den här leken ingen mening, utan den roade oss för stunden, så den var bra, den dög.

Vi hade träffats på morgonen, liksom fösts ihop av ödets händer utan större anledning, men vi var vänner. Aldrig hade vi pratat med varandra förut, ens sett på varandra, men vi var vänner. Alla andra var borta den dagen, eller så var dom där. Jag såg hur som helst ingen annan, för just den här dagen var vi dom bästa vännerna som aldrig skulle lämna varandra. Det var han och jag.

Under dagen så gjorde vi planer, vi planerade framtiden, vad vi skulle göra resten av veckan när vi skulle fortsätta vara vänner. Vi skulle leka i skogen, och kasta studsbollar mot tegelväggen bakom skolan, palla äpplen hos granntanten och cykla till stora ängen och klättra i eken där. Allt var så verkligt, så att jag nästan trodde att det var sanningen som satt framför min näsa.

För när jag idag tänker tillbaka så kan jag inte tro att det bara var sant, att de få timmarna av våra liv hade hänt den där dagen i historien var riktiga. Knappt vill jag ens tro att våra minnen ligger där nergrävda under pilträdet, under det så hårt packade gruset. För vad jag minns så blinkade en gång, och så var han där, men nästa gång jag såg framåt så fanns där bara en tegelvägg, och historien gick åter framåt.

Men det var sant, det vet jag. För det jag vill tro. När så många år har gått fram tills den här dagen har kommit så har jag till slut börjat tro på det som inte kunde vara sant. Det mest abstrakta i mina minnens mest dunkla vrår lyser plötsligt upp, och det är sant. Det finns.

Dagen gick, vår dag gick, och så var den slut. Vi gick över skolgårdens asfalterade fält, tills den vit-markerade gränsen kom. Men när vi tog steget över linjen så var han borta, och allt var som det förut varit. Dagen efter väntade jag mig honom under pilträdet, i kanten av skolgården, men han var inte där. Och jag blev förvånad. För efter åtta timmars umgänge så hade hans närvaro blivit en självklarhet, och jag ville inte acceptera det uppenbara.

När jag går här på gatan fram och blir ignorerad av alla medmänniskor jag har så tänker jag på den dagen som en gång var. Jag minns på det som nu förefaller självklart, som att ett fotoalbum visar varje minut av dagen, trots att jag bara igår vägrade att ens överväga möjligheten.

Men där står han, han väntar. Med solen i ryggen ses hans svarta siluett mot tiden, och den bländar mig. Efter fyrtio år och en natt träffas vi igen, och även fast åldern har satt sina klor i honom och skägget klär hans ansikte känner jag igen varenda drag. Som att han var en pojke igår är han exakt samma person, utan varken nya minnen eller andra erfarenheten. Så fortsätter konversationen som för fyrtio år och en natt sedan tog slut. Men något är ändrat, för vi skapar nya minnen och ändrar det som redan är.

Vi lever i nuet, inget har någon betydelse för oss, för vi är barn och vi är bekymmerslösa.

Tillägnad alla minnen som är sanna

 

Maj månad

En dag

”På bänken satt vi, och som samtalet gick framåt rörde vi oss långsamt runt trädet i samtalets takt. Vi hoppade där vi satt, och som studsbollar rörde vi oss i sidled, för det var så leken var konstruerad. Likt barns syn på livet hade den här leken ingen mening, utan den roade oss för stunden, så den var bra, den dög.”

Den här månadens novell heter ”En dag”, och tillägnas alla minnen som är sanna. Den är baserad på en vänskapsrelation som jag hade under en dag i förskolan, där kompisen spårlöst försvann tills jag träffade honom på mitt landställe flera år senare. Nu är även detta ett minne blott, och allt jag minns av vår ”återträff” är att han hade ett stort körsbärsträd på sin tomt.

Ändringar

Sista terminen i grundskolan är väldigt tidskonsumerande, vilket är varför jag är tvungen att skära ner på hur ofta jag kan publicera nya noveller. Förhoppningsvis kan detta betyda att kvalitén ökas, när jag får mer tid till att arbeta med mina texter.

Hur som helst – om drygt en vecka kommer maj månads novell!

– John

Linjeträdet

Han satt vänd mot fönstret i sin läderfåtölj, kostymen stramade åt hans linjer. Hans ögon såg i en van rytm ut över gator och hus, och mungipan stramades då och då åt när en bekymrad tanke slog till. Fingrarna trummade över låret och ackompanjerades av det maniska tickandet från golvuret. Stressen var borta den här dagen, men i värkande rastlöshet skrek hela sinnet. Han var tvungen att få något gjort. Snart.

Han reste sig upp och vankade rastlöst fram och tillbaka över golvet i det fina arbetsrummet, inrett med de dyraste möblerna av den högsta kvalitén. Gick, vände, gick och vände. Utan mål passerade en timme, och så två. Tiden dunkade i huvudet, sprängde i venerna. Och så satte han sig åter ner i den älskade fåtöljen – lädret knarrade. Han vred på stolen ett halvt varv så att han satt vänd mot det kolossala skrivbordet i ek, böjde sig fram och drog ett tjockt högkvalitativt papper ur en av de nedre lådorna. Ur en av de övre plockade han fram en penna, en burk med svart bläck och en sliten rest av det som en gång var en blyertspenna.

Han tecknade linjer över pappret, de sträckte sig från nedre mitten mot de övre kanterna. Ett ting började ta form på papprets grova rygg. I vad som kändes som vad som återstod av evigheten drog han linjerna, tills kvällens mörker helt omgärdade honom och han satt ensam, endast i golvurets rytmiska sällskap.

Pennan gav ifrån sig ett smått klapp mot papprets yta efter att den hade fallit de tre decimetrarna från mannens hand. Han sköt ut fåtöljen som gav ifrån sig ett smärtsamt ljud mot golvet, reste sig och gick. Han stängde den tunga dörren efter sig när han gick, satte på sig kappan och tog sin portfölj strax innan han öppnade ytterdörren och steg ut i den kalla nattluften staden bjöd på.

Över åren lade sig ett tunt lager av damm över papprets yta. Då och då kom en ensam själ förbi, men gick snabbt igen. Papprets svarta linjer började blekna i solskenet med tiden, linjerna som tillsammans formade detta ofullständiga träd. Rummets tomhet började med tiden ge en sorgsen känsla av saknad till vem som än gick in i det, men så en dag öppnades åter ytterdörren.

Återigen var arbetsrummet så som det en gång var, som om att åren aldrig hade gått. Samma man gick över tröskeln, tog av sig kappan, ställde ner portföljen och tog stegen in i arbetsrummet. Samma man satte sig ner i stolen, såsom han hade setat den där dagen för så länge sedan.

Han lade sin åldrade blick på pappet, som låg lika stilla som det alltid gjort. Med skröpliga händer plockade han upp pappret och höll det framför sig – lite närmre, lite längre bort – som för att testa ögonens fokus. Så reste han sig upp och gick fram till litet mörkt sidobord i kanten av rummet. Där öppnade han en låda, och bland år av teckningar lade han det gamla linjeträdet, stängde sedan lådan långsamt.

Tillbaka vid skrivbordet tog han fram ett nytt papper, och doppade på nytt pennan i bläcket. Linjerna han drog hade nu ett mål, och målmedvetet drog han linjerna hos ett bergslandskap med floder och slätter. På andra papper drog han linjerna hos en kyrka, en gata, ett torn och ett barn. Han drog sina dagars linjer, årens linjer, livets linjer. Och till sist drog han linjerna hos ett linjeträd. Fast linjerna hos det här trädet hade minnen av år, de hade mening. Och så gick mannen igen, mot andra minnen. För att undfly vardagen, för att ta vara på tiden som återstod. Fortsatte.

Den långa fredagen

Linjeträdet

”Utan mål passerade en timme, och så två. Tiden dunkade i huvudet, sprängde i venerna. Och så satte han sig åter ner i den älskade fåtöljen – lädret knarrade. Han vred på stolen ett halvt varv så att han satt vänd mot det kolossala skrivbordet i ek, böjde sig fram och drog ett tjockt högkvalitativt papper ur en av de nedre lådorna. Ur en av de övre plockade han fram en penna, en burk med svart bläck och en sliten rest av det som en gång var en blyertspenna.”

Denna ortodoxa skärtorsdag får vi träffa en man som söker sina minnen, och resterna av minerna som skapats. Lär denna läs denna minnenas novell på denna minnenas fredag, glöm inte!

För alltid

Glasen klingade mot varandra. Sorlet av röster runt omkring mig skapade en dimma framför mina ögon. Musiken i bakgrunden gjorde dimman tätare. Melodin försvann – kort tystnad. Ny musik sattes på. Ut ur högtalarna strömmade de bekanta tonerna av Abba’s ”Happy New Year”. Folket drogs till fönstren likt flugor kring ljus. Rösterna tystnade något och förväntan låg i luften. Själv stod jag bakom alla andra, mot en vägg. Ensam.

Likt alla andra höll jag ett glas med bubblande champagne i min hand, stillsamt. Runt mig var som en aura av tystnad. Jag såg alla andra, men var ensam, glömd.

Någon ropade till,

Tio. 

Året hade gått snabbt. För snabbt. Tanken hade varit att detta skulle vara mitt år, men som vanligt hade det inte blivit som det var tänkt.

Alla stämde in,

Nio. 

Han hade gått. Försvunnit. För alltid borta. Och ensam stod jag kvar, i förvirring. Blind i ensamheten. Omgiven av alla, men ensam i tystnaden.

Åtta. 

Alla känner apan, som man brukar säga. Omgivningen var tydligen helt plötsligt väldigt intresserade av mig, och envisades ständigt med att fråga hur jag mådde, hur jag hanterade det. Likt gamar kring ett as.

Sju. 

När telefonsamtalet kom visste jag inte var jag skulle ta vägen. Och i sju månader önskade jag att det aldrig hade kommit. Jag skulle ha gjort vad som helst för att bara få glömma. Göra det gjorda ogjort.

Sex. 

Skulle aldrig ha låtit honom gå ut den kvällen. Borde ha hållit i honom utan att släppa. Skulle inte ha ignorerat alla de tecken jag sett, de ledtrådar jag fått.

Fem.

Människor är så sårbara. Så mycket kan skada – döden är alltid och för alltid närvarande. Så enkelt. I fel händer är vi alla förlorade.

Fyra. 

I en värld som är så digitaliserad finns det ingen delete-knapp. Ingen återvändo; gjort är gjort. Borta.

Tre. 

En molnig försommardag dog han. Den enda jag älskat. Lämnade mig med ett för alltid brustet hjärta. Jag, ensam kvar.

Två. 

För alltid.

Ett. 

Himlen färgades av färgerna från det nya året. Samlingen människor framför mig skrek, kysstes, kramades, hoppade och hurrade. Ensam stod jag och observerade. I dånet och ljudet hördes inte smällen. Ingen märkte. Ingen såg. Sju sekunder över tolv, sju sekunder in i det nya året, släktes ett ljus.

Jag föll till marken, blodet spred sig på golvet. Det mörka vapnet slog i mattan med en duns.

Jag var fri från smärtan.

Slutet på början

För alltid

”Glasen klingade mot varandra. Sorlet av röster runt omkring mig skapade en dimma framför mina ögon. Musiken i bakgrunden gjorde dimman tätare. Melodin försvann – kort tystnad. Ny musik sattes på. Ut ur högtalarna strömmade de bekanta tonerna av Abba’s ”Happy New Year”. Folket drogs till fönstren likt flugor kring ljus. Rösterna tystnade något och förväntan låg i luften. Själv stod jag bakom alla andra, mot en vägg. Ensam.”

Den här veckan kommer vi få höra en historia om någon som beslutar sig för att börja det nya året med ett abrupt slut. Läs hela novellen på fredag!

Barndom i skräck

Minnena jagade mig än. Smärta, skratt, skrik och tårar. Nästan nio hela år av mitt liv, nio år fyllda med magont och nervositet. Var dag var som tortyr, både psykiskt och fysiskt. Hela dagar av väntande, livrädd, paranoid. Mot slutet av dagen var det samma visa, varje gång. Samma terror, samma personer.

Gatan gick framåt, men jag föreföll stillastående. Jag hade vad jag kunde se stått på samma plats i alla år efteråt. Allt verkade vandra förbi mig, tiden, människorna, livet. Cigaretten hängde löst mellan mina fingrar, och jag andades ut en giftig puff rök. Den svarta ögonskuggan runt mina ögon fick dom att på avstånd se ut som två stora hål i mitt kranium, som de hade gjort ända sedan dagen då jag dog.

Ända sedan dagen jag började i klassen, en mörk höstdag mitt i terminen i ettan, och kom in i klassrummet med min mammas begagnade kläder på mig hade de andra viskat om mig bakom ryggen. De hade sagt att jag var fattig, ful och luktade illa. Detta var dock harmlöst i jämförelse med vad det skulle komma att utveckla sig till.

Den 6:e mars 1987 kom det första slaget. Det var ett relativt löst slag i magen inne på tjejernas omklädningsrum, men för en åttaåring var det som att världen vändes ut och in. Självklart berättade jag inte om det för någon, men de minnen som kvarstod kom som svartvita tillbakablickar varenda kväll när jag skulle sova. Utan undantag.

Men jag lärde mig att svälja, att glömma. Att näst intill förlåta de som gjorde var dag av mitt liv till ett rent helvete. Skyllde på mig själv, och rättfärdigade deras handlingar genom att hitta fel hos mig, som för att ge dem anledningar till att de gjorde vad de gjorde.

En tisdag 1988 blev jag för första gången tryckt ner med huvudet i toaletten. 1990 på en vårmorgon blev jag stenad när jag skulle gå till skolan, men jag visste aldrig av vem. Hösten 1993 blev jag för första gången förföljd hem efter skolan, och strax innan jag svängde vänster på gångvägen misshandlad. 150 meter från mitt hus. Men ingen frågade om blåmärkena.

På lektionerna i skolan satt jag i hela lågstadiet längst bak till vänster i klassrummet, precis bredvid ett fönster som vätte ut mot skogen, som skolbyggnaden kantades av på baksidan. Där kunde jag under frökens klassgenomgångar sitta och drömma om ett liv där jag var populär, och hade vänner som jag umgicks med efter skolan. Som jag gick med till kiosken och köpte smågodis med under rasten. I ett liv där varenda kille i klassen trånade efter mig, och där jag fick en dejt till varenda skoldans. Detta var dessvärre livet som aldrig skulle inträffa för mig.

När min klass började mellanstadiet fick vi en ny, sträng, lärare, som tvingade mig att sitta i mitten av klassrummet. För att hänga med bättre, sa hon. Hon förstod inte alls. Ingen förstod. När jag satt i mitten av klassrummet fortsatte terrorn även efter rasten var över. Här var det en mer psykisk terror jag fick utstå, som när alla i klassen skrattade och viskade när fröken frågade mig en fråga, och jag utan val var tvungen att svara. Men precis som i lågstadiet var jag alltid så tyst som jag kunde vara, och räckte aldrig någonsin upp handen i klassrummet. Rörde mig aldrig mer än vad jag behövde.

I högstadiet blev det värre än någonsin förut, och när jag tänkte tillbaka på att jag, när jag gick i mellanstadiet, grät mig till sömns såg jag på mitt yngre jag med förakt, som att jag då var självisk och egoistisk. I sjuan började alla tjejerna bli kvinnor, som vår lärare sa under biologin. Men jag var sen i utvecklingen. Självklart är jag sen i utvecklingen hade jag ofta tänkt med pessimismen som vuxit fram med åren. När jag var yngre, och när alla i klassen hade platta bröst, hade de låtit min kropp vara ifred, och bara fokuserat på resten av den jag var. Men nu vad hela jag blottad för världen att se, och allt jag någonsin gjorde vändes emot mig.

Tillvaron blev bara sämre och sämre för var dag som gick. När jag en dag inte kom till skolan var det ingen som brydde sig. Ingen påpekade det faktum att jag hade varit frånvarande i över en vecka. Men ingen visste. Ingen hade någon aning om att jag hade hängt mig i garaget, i en snara gjord av samma rep som jag en gång i min barndom hade spänt mellan min trehjuling och en röd vagn i plåt. När jag brukade vara lycklig. Ingen brydde sig.

Jag var ensam, så som jag alltid hade varit. Så som jag alltid skulle vara.